Att verkligen leva är att våga välja sina vyer

mera än att låta sig tvingas att välja sin verklighet.

Jag råder dig att utspy den verklighet du avskyr ur din mun.

Dröm gärna och helst vad tiden inte vill.

Var otidsenlig framåt och bakåt.

Den närmaste tiden är våldtagen och belagd med alla tänkbara bojor

inte minst nyttans och den fadda trevnadens

med dess andligt billiga trygghetsvadd och dess leksaksvagn åt alla.

                                                                                Harry Martinson

I ljusningen en majnatt

hörde jag gök i skog.

Som alla skogars hjärta

den oavlåtlig slog

sin ters om sommartider

när natten sönerglider.

Då lyser vit en näckros

som ängel i sin vik

och trasten sitter högst i topp

och piper himmelrik.

                              Harry Martinson

Dån av oceanen

rullar jämnt mot sand.

Flyktighetens drottning

låg på denna strand.

Här satt Konung för en dag

och Konung utan land.

                                Harry Martinson

Åren skymma bort varandra,

men ibland när skuggan brister

öppnas minnets vida tavlor

från vår drömtids hed på Lister.

Där på smala hedlandsstigar

kantade av ljung och viden

såg vi månen väldig mogna

som en astrakan åt tiden.

Ännu hade ej vårt hjärta

nått förhärdelsen och vreden.

Vi var barn, vår själ stod öppen

som en kojas dörr mot heden.

På det kändas strand vi lågo,

drömde om det icke kändas.

Mellan strandens snår vi sågo

för att ej av solen bländas.

Hennes lockelse vi kände

var gång hon gick ner i lågor

och vår åtrå sökte henne

där hon badade i vågor.

                             Harry Martinson

Barfot från tuva till tuva jag sprang

sökande bondens kor,

såg hur den speglade himmelen vred

i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,

kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.

Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,

men minnet livar mitt liv

och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne

i sommarens egen socken

stäcker min dröm ibland

liksom en trana om våren.

                                  Harry Martinson

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan -

med bräckta bommar, sönderslitna relinger,

bucklig, stånkande, förfelad -

och med en skeppare som är alldeles hes ?

Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,

utmattad slickande sina sår,

medan ångan tynar i pannorna.

                                        Harry Martinson

Späda nymåne,

vita nymåne,

blekskimrande låga, tänd

i nattens vita rum,

skira blåvinge,

sköra blåvinge,

yrvaken och väntansspänd

då skymning faller ljum,

spröda blomklocka,

klara blomklocka,

glasbräckliga flarn,

alf och vårväsen,

sylf och vårväsen --

lycka må ske dig, barn !

                              Karin Boye

Det bästa som vi äga,

det kan man inte giva,

det kan man inte säga

och inte heller skriva.

Det bästa i ditt sinne

kan intet förorena.

Det lyser djupt där inne

för dig och Gud allena.

Det är vår rikdoms råga

att ingen ann kan nå det.

Det är vårt armods plåga

att ingen ann kan få det.

                               Karin Boye

Säg, var brinner världens hjärta,

världens hjärta av eld ?

Det lever av grovt, tungt urtidskol:

svart mörker, tät natt, Kaos.

Sök där !

Så är ju eldens väsen:

stark av sin fiendes styrka,

själv en kamp, lysande kamp --

har inget annat väsen.

Och segern ? När mörkret gått upp i lågor ?

Är segern döden ?

Tomma fråga och tomma fruktan !

Världens hjärta är eld,

och eld vill segra.

                                    Karin Boye

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,

de gode och de ädle de ställa upp sin stod

i skönaste belysning på högste piedestal

med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,

hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,

de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!

- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

                      Gustaf Fröding

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,

det kvittrar så lustigt i furen.

Här ligger jag lat som en bortskämd son

i knät på min moder naturen.

Det sjunger och doftar och lyser och ler

från jorden och himlen och allt jag ser.

Det är, som om vinden ett budskap mig bär

om lyckliga dagar, som randas,

mitt blod är i oro, jag tror jag är kär

- i vem? - ack i allt, som andas.

Jag ville, att himlens och jordens allt

låg tätt vid mitt hjäta i flickgestalt.

               Gustaf Fröding     

Jag diktar för ingen -

för vinden som vandrar,

för regnet som gråter,

min sång är som blåsten,

som mumlar och går

i höstnattens mörker

och talar med jorden

och natten och regnet.

         Vilhelm Ekelund